/ I pappas anda-sorg /

I pappas anda...

(English below)

Jag skulle vilja skriva glada och positiva inlägg om allt och ingenting men just nu så är mina tankar uppfyllda av bearbetningen av sorgen och förlusten. Jag är ändå glad att jag känner för bloggen igen. Jag längtar hit och jag längtar efter att få skriva. Det skulle också glädja pappa att den lusten kommit tillbaka.

Jag hoppas ni har överseende med att jag kommer att ägna mycket text här åt pappa och det som har hänt ett tag framöver. Jag vill skriva i pappas anda. Därför tänkte jag varje dag dra mig till minnes något positivt. Antingen något vi har delat tillsammans, eller något som visar pappas personlighet och kärlek. Stort som smått. Idag något väldigt trivialt men ändå trösterikt. Och pappalikt.

Minns ni att jag fick komplettera min slutuppsats på förra kursen? Slutkörd, stressad och sliten var jag. Jag var så slut att jag skrev kompletteringen på ren autopilot. När jag tittade igenom den när jag skrivit färdigt var det som om jag inte själv var medveten om att jag hade skrivit den! Helläskigt, men så var det. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. "När tänkte jag allt det här?", "Har jag verkligen skrivit allt det här? När då? Hur då?". Jag var färdig med kompletteringen samma dag (torsdag) som pappa gick bort senare under natten. Han fick alltid läsa igenom mina artiklar och skoluppsatser för att jag skulle få ett "fräscht" öga på dem, och han var jättebra på att komma med råd och tips på förbättringar och se sådant som man inte ser själv när man skriver. Så även denna gång - sin hjälpsamma vana trogen. Trots att han mått så dåligt under dagen (ännu sämre förmodligen än han erkände - ens för sig själv) tog han sig tid och samlade kraft för att hjälpa mig. In i det sista. Jag vet att han tyckte det var roligt att hjälpa mig med skoltexter, och att han såg det som en chans att lära sig själv samtidigt. Detta har gett oss många intressanta diskussioner tillsammans om allt möjligt från politik och samhällsfrågor, till språk och skrivande, historia, religion och livsåskådningar - ja allt.

När jag kom till hans lägenhet på fredagen efter hans bortgång under natten låg min uppsats fortfarande öppen i två av hans datorer. När vi städade igenom det värsta i hans lägenhet några dagar efteråt så hittade jag också en utskrift av uppsatsen på köksbordet, på vilken han hade markerat i marginalen den enda invändningen han hade. Jag minns att jag ifrågasatte, med tanke på stressen och "minnesförlusten" jag upplevt och hur dålig koll jag själv hade på uppsatsen på grund av detta. "Men pappa, NÅNTING mer måste det finnas." Men nej, allt annat såg bra ut tyckte han. Så jag litade på honom och skickade in uppsatsen.

På tisdagen veckan efter, en vecka precis från idag alltså, kom uppsatsen i retur i min brevlåda. VG på den kompletterade uppsatsen och på hela kursen! Betyget daterat den 19 maj. Pappas dödsdag.  Det var så underbart att det sista han hjälpte mig med gick så bra. Jag kände hans stolthet och glädje och hur glad han hade blivit om han hade fått leva och veta. Hörde hans ord som han alltid sa dem, när jag delade med mig av mina små framgångar då och då: "Jag SÄGER ju att du är duktig! När ska du börja tro på vad jag säger, ungjävel? Nu har du gjort farsan stolt igen!" (Jag tror på att DU tyckte att jag är duktig, pappa. Men du var faktiskt inte helt neutral i frågan, så hur skulle jag kunna lita på din åsikt!? :))

Vi fixade det, pappa! En sista gång! Tack.



English:

I would love to write happy and positive entries about all and nothing but at the moment my mind is occupied by grief and loss. I am still happy that I need the blog again. I long to write here. That would also make my father happy that this feeling has returned.

I hope you are patient with me for a while ahead, that I will devote most texts here to my father and what has happened. I want to write in the spirit of my father. That's why I thought I'd remember something positive each day. Something we did together, or something that shows him as a person and his love. Big and small. Today something really trivial but still comforting. And pappa-like. (I write pappa instead of "daddy" - because pappa is what he was! "Daddy" or "dad" or other English, in my Swedish ears "filmic", expressions is not him. He will always be my pappa. :))

Remember I had to complement my final exam essay? Exhausted, stressed and worn out I was. I was so out of it that I wrote the complement on autopilot. When I read through the essay after I was finished, it was like I wasn't aware of that I myself had written it! Scary, but true. I have never experienced that feeling before. "When did I think all of this stuff?", "Have I really written all of this? When!? How!?". I finished the essay the same day (Thursday) that my father died later at night. I always let him read through my articles and schoolwork to get a "fresh eye" to look at it, and he was really  good at giving tips on improvement and see things I missed because I am blinded by my own writing. So he did this time as well - staying true to his helpful habit. Despite his bad health during the day (he probably felt a lot worse that day than he admitted - even to himself) he took the time and built up energy enough to help me. To the very last. I know he enjoyed helping me with my school texts very much. He saw it as a chance for him to learn at the same time. This has given us tons of interesting discussions together over the years, about politics and society/social issues, language and writing, history, religion and outlooks on life - yes everything.

When I came to his apartment the next day (Friday) I found my essay still open on two of his computer screens. When we tidied up his apartment later I also found a printed copy of my essay on his kitchen table, on which he had noted in the margin the one thing he had doubts about in my text. I remember I pushed him into finding more, considering the stress and "amnesia" I experienced and how bad that made me at estimating my own text.  "But pappa, there must be SOMETHING more than that!" But no, everything except that looked good he said. So I trusted him and sent in the essay.

The following Tuesday, exactly one week ago from today that is, I got the essay back in my mailbox. Highest grade on the complemented essay and the course itself! The grade was dated on May 19th. Pappa's day of death. It was so great to know that the very last thing he helped me with went so well. I could feel his pride and joy and how happy he would have been if he had been alive and would have known. I heard his words as he always spoke them when I shared my little successes from time to time: "I keep TELLING you you are good! When will you start believing in what I say, stupid child? Now you've made "farsan" (slang for "far", father) proud again!" (I believe YOU believed I am good, pappa. But you were not exactly neutral in the matter, so how could I trust your opinion!? :))

We did it pappa! One last time! Tack.
/ I pappas anda-sorg /

Vilse...

(English below)

Livet går vidare. Det måste det göra. Med hjälp av pappas kärlek och stöd och kärlek från nära och kära och vänner så går livet vidare. Men jag känner mig så vilse. Det är tur att folk finns omkring mig som kan leda mig för jag vet ingenting om någonting. Det enda jag vet är att jag är så obeskrivligt trött, ända in i själ och märg. Idag ska vi träffa begravningsbyrån, på torsdag dödsbohandläggare. Jag hoppas att jag ska kunna ge pappa ett värdigt slut. Det blir inte lätt. Men jag hoppas... och försöker. För hans kärleks skull. För hans minnes skull. För hans skull. För min skull.

Pappa jag älskar dig. Då. Nu. Alltid.



English:

Life goes on. It has to. With help from my father's love and the love and support from family and friends life goes on. But I feel so lost. I am lucky to have people around me who can guide me in this because I know nothing about anything. The only thing I know is that I am so indescribably tired, into the marrow and soul. Today we will meet the undertakers, on Thursday the estate manager (don't know about these words! Begravningsbyrå and dödsbohandläggare. I hope you at least get a hint at what I mean). I hope I will be able to give daddy a dignified death. It won't be easy. But I hope... and try. For his love. For his memory. For him. For me.

Daddy I love you. Then. Now. Always.
/ I pappas anda-sorg /

Tårar av saknad...

"Jag kan segla förutan vind
Jag kan ro utan åror
Men ej skiljas från vännen min
utan att fälla tårar"


Vem kan segla - folkvisa