/ I pappas anda-sorg /

I pappas anda - digitala spår

(English below)

Jag hamnade av en slump på ett spår av pappa på nätet. Hur många sådana här digitala spår lämnar vi efter oss när vi en dag inte finns mer?

Det här väckte så klart minnena till liv, och saknaden. Pappas företag. AWA, den "snygga bokstavskombinationen", som fick bli hans företagsnamn genom alla åren. Nu är hans adress, vår gamla adress, inte längre hans. Inte vår. Hans telefonnummer är inte hans längre. Allt detta tillhör nu någon annan. Främlingar. Det känns så himla konstigt. Allt detta som var han, som var oss, är inte det längre. I praktiken. Minnena finns kvar förstås, men ni förstår vad jag menar. Kanske?

Denna adress hann vara min adress i ett års tid. Där fick jag mitt första egna rum. Där tog jag studenten, den lyckligaste dagen i mitt liv. Pappa hade ordnat så fint med studentplakat och studentflak och allt (fast han valde bilden han VISSTE att jag hatade på mig själv som liten för plakatet. ;) )  Och så stolt var han. (Han var bra på det, att vara stolt över mig. :) ) Även efter att jag flyttat hemifrån så var det "alltid mitt hem också".

Fina fina pappa, jag saknar dig! Älskar dig för alltid.



Om jag någonsin startar ett eget företag, ska det heta AWA. Till pappas minne!



English:

I accidently stumbled upon a trace of my father on the net. How many of these digital traces will we leave behind the day we are no longer here?

Of course this brought back memories, and how much I miss him. My father's business. AWA, the "nice-looking letter combination", that he chose for his company name through the years. Now his address, our address, is no longer his. No longer ours. His phone number is no longer his. All these things now belong to other people. Strangers. It feels so very weird. All this that was him, that was us, isn't any more. In reality. Of course the memories are still there, but you know what I mean. Perhaps?

This address was mine for about a year. This is where I got my first own room. This is where I graduated, the happiest day of my life. He had done such a nice job with the student placard and student "car thing" (please English speakers who speak Swedish, help me translate "studentflak"!) and everything (even though he chose a photo he KNEW I hated of myself as a baby for the placard. ;) ) And he was so proud. (He was good at that, being proud of me. :) ). Even after I moved away from home, it was "always my home too".

Finest "pappa" (sorry, I just can't call him "dad" or "daddy" - it feels too weird, and father is too formal!), I miss you! Love you forever.



If I ever start my own business, it will be called AWA. In memory of pappa!